Idag fick jag för första gången i mitt 20-åriga liv för mig att jag kunde tanka en bil. Självsäkert tog jkag bilnyckeln ur det heliga nyckelskåpet på jobbet och sa, Jag grejar't! Kent tittate skeptiskt på mig, och självförtroendet sjönk som en sten. Jag har fan inte en jävla aning! Men efter 20 frågor och ännu fler svar fick jag tillslut åka iväg för att tanka plåtskrället.

Väl på Statoil var jag först tvungen att komma på vilken sida tanklocket satt på, vilket jag klarade av faktikst. Ställde mig vid pump 3, precis som det var sagt. Sen skulle tanklocket öppnas också. Och här snackar vi inte om något gammalt hederligt handtag eller något annat att ta tag i, nej jag visste ju att det brukar finnas knappar i bilen man trycker på för att öppna luckan. Först for motorhyuven upp, fel knapp konstaterade jag. Nästa gång var det ratten som fick sig en skjuss ner mot pedalerna. Efter säkert 5 minuter av klagande, svordomar och febrilt letande kommer en av min lillebrors kompisar fram och skrattar åt mig. Han och hans gäng hade nämligen stått en bit ifrån och inspekterat händelsen.

Behöver du hjälp med att öppna tanklocket, hör jag honom säga.

Innan jag hinner svara visar han en spak UNDER stolen! Och mycket riktigt far luckan upp. Så, då är det bara att fylla på bensin tänkte jag. Men nenej, så enkelt skulle det tydligen inte få vara för min del idag. Det skulle jävlas för mig igen, skruva, vred och drog i den där grejjen, men utan att få bort den alls. Efter ytterligare fem minuter av konstant slit och förtvivlan ser jag ingen annan utväg än att återigen be småungarna om hjälp, så jag skickar Linnea för att hämta dem.
Dock hinner Sture komma ut ifrån macken, just pårecis i tid, så han fick komma och skruva bort korken åt mig.

Efter detta skulle man in med kortet i den där man stoppar in kortet i, trycka kod, trycka klar, ta tankslanghandtaget, tanka, hänga tillbaka, stoppa in kortet igen, trycka kod, få ett kvitto och sen, SEN var det äntligen klart. Jag ska aldrig mer tanka en bil i hela mitt liv.