could it be love ?

Nu är det en välbekant känsla som bubblar inom mig. Vad ska jag kalla den, tvivel, ilska, förvirring, dubbelmoral, rädsla eller panik ? Då det här med pojkvänner, förhållanden, förpliktelser och framförallt, berövandet av min frihet kommer på tal blir jag yr. Så många gånger jag sett och märkt hur mycket ett förhållande kan förändra en person.

Jag kommer aldrig vara den som offrar allt för någon kille. Aldrig välja bort en svinig afton med mina damer framför mys med godis och chips framför en film. Jag lovar inget, för jag vet att jag inte håller det. Jag är nog inte hon som är den där goa flickvännen. Inte än. Det är jag inte vuxen nog för att klara av.

Samtidigt dyker det upp någon som bara är sådär underbar så man smälter. Men då ringer varningsklockan, Amanda, du vet ju hur du är. Jag känner mig. Det är det här med att man lovar varandra så mycket. Jag ljuger ju. Sårar de som egentligen är bäst och betyder mest. Och jag krossar hjärtan. Och jag smyger. Har hemligheter. Är feg också, som inte vågar stå för det och säga som det från första början. Man är inte längre ensam och självständig, utan det finns en nummer två att ta hänsyn till och begränsar tillvaron något enormt. Vad gör man då, när kärleken står för dörren ? Ska jag öpnna eller dra ner gardinerna och smita ut bakvägen ?

Nej, jag antar att jag bara vill vara i min värld, där jag får ha det precis som jag vill. På mitt sätt, i min takt.

Jag vill vara här, i min låssasvärld ... nanaanana ..